Sommar, semester. Ensam i lägenheten, barnen hos sin pappa, H på golfresa. Känner att min blogg mer borde handla om skilsmässa.....
Idag var exet på dop med sin nya tjejs familj. Min äldsta dotter var hos mig undertiden för hon skulle på ett kalas i stället så jag skjutsade henne dit. Kalaset slutade kl. 18 och jag körde henne hem till exet som inte var hemma. Jag ringde honom och han var på väg hem så jag väntade där med dottern. Vårt gamla hus där jag har bott i drygt 10 år, ett rött gammalt charmigt hus på landet som jag har älskat men också tyckt att mycket varit jobbigt i.... Närmaste grannen är "sommargrannar" - husen ligger jättenära och vi har haft så nära kontakt! Det är en äldre dam och hennes vuxna barn och deras familjer som har varit där av och till på somrarna och vi har förstås lärt känna varandra väldigt bra. Jag gick till dem så länge och under väntan på exet bjöd de på middag. Efter ett tag kom exet hem och strax därpå kom hans nya med min yngsta dotter och hennes egna barn i bilen. De gick in i huset medans jag var kvar hos grannarna men barnen ville sen att jag skulle komma ut på gården och titta när de studsade på studsmattan.
Jag ville förstås åka hem direkt - kände mig ju "ivägen". Jag la in några av dotterns saker i hallen och ropade hejdå in i huset. Fick se "den nya" och exet stå i köket och prata och dona med kvällsmaten. Känns, ja lite konstigt, mitt gamla kök. Jag har ju accepterat att de är tillsammans och tycker det är bra, jag har ju själv en ny och gått vidare. Men just detta - familjemyset, samkvämet i mitt gamla hus!!!
Ända sen början då de blev tillsammans har de helt och hållet involverat barnen (mina barn, inte hennes lika mkt till en början) och kört hela familjegrejen på en gång medan jag och min nya var jätte försiktiga.
Det som också känns och främst då för snart ett år sedan då de blev ett par, är att de umgås så mycket med hans familj, hans syster och hennes familj, en moster m familj och hans mamma m.fl. Mer än vad vi gjorde. Fan, fan, fan. va jobbigt det var då, kändes som de tog emot henne med öppna armar och att hon bara tog min plats, fast gjorde det bättre. Det hade då bara gått 3 - 4 mån efter vår separation. Jag tror att killar, i a f exet mitt, inte tänker... tänker inte på att någon ny ligger i mammas gamla säng och vad tycker barnen om det. Nu är det förstås ok, men då i början?
Så mycket förvirrande tankar det har varit kring allt med skilsmässan, och fortfarande är. Ibland känner jag att det är han som svikit mig, det är jag som är den övergivna som fått avstå så mycket pga. att han inte ansträngde sig, inte lyssnade på mig och inte ville göra några förändringar. Ibland (oftast) känner jag att det är jag som har svikit och är den onda i dramat, för att det var jag som tog steget och ville skiljas trots att han inte ville, att jag inte ville försöka då för det var för sent. Längtade så mycket efter mer i livet och efter kärlek att jag inte längre ville fortsätta med honom. Detta har plågat mig så himla mycket. Fast jag tröstar mig ibland med att jag inte behöver ha dåligt samvete för alla år vi har varit ihop - jag har gjort allt för att få det att funka, har inte varit tyst med vad jag har tyckt förutom på slutet kanske.

Nya tag... ibs magar vill ju ha lchf!

Nu var det ett tag sen jag skrev. Det har gått 10 månader sen jag separerade och flyttade till min lägenhet, snart ett år. Det har vart en jobbig tid men som tur är har jag mått rätt bra i magen. Jag försökte sluta med medicinen (paroxetin) en gång efter jul, då slutade jag tvärt men det gick inte så bra så nu försöker jag trappa ner långsamt i stället - från 20 mg till 10 mg och nu har jag tagit 5 mg i ett par dagar.

Och samtidigt börjat med lchf igen för att "klara magen". Det känns som att medicinen har funkat men är en slags konstgjord andning, fusk??? Egentligen är det rätta att äta det som kroppen vill ha och magen mår bra av och sluta lura sig själv!
Motivationen är dock sådär.... vill inte, vill, vill inte, vill.... Varför är mat så viktigt?
I veckan har jag sökt på nätet, googlat runt om ibs och kost och vad hamnar jag på? Jo, flertal inlägg etc. om att det rätta för ibs magar är lchf - och inte nog med det - strikt sådan! Jag vill ändå gärna tro att det ska gå att ta en smörgås ibland, att kunna vara lite mer lagom och inte behöva vara så hård mot sig själv. I helgen tog jag en bit kladdkaka när jag var bortbjuden - magen var spänd dagen efter (men jag hade ätit mycket råa grönsaker som inte heller är så bra för mig förståss!). Idag kände jag mig jättebra i magen och på eftermiddagen tog jag en macka till kaffet med rätt mycket bregott och ost. Kände mig direkt däst och "för full i magen" och bara blääää efteråt. Suck... jag får väl resignera till detta då ett tag. Och njuuuta av ost, grädde, äggröra och all god mat som finns!!! Målet är att få energi att orka träna också trots lite carbs. Nyss har jag ätit en liten kopp med vispad grädde och blandade bär till kvällsmål. Stackars mig va´? Ha, ha!

Glädjeämnen i livet? Jag har träffat en underbar fin man som är trygg och som jag mår så bra tillsammans med! Mina underbara barn och mitt hem (nåja, en lägenhet nu då men ändå min) drömmar om framtiden och mitt jobb!

Snart doktorn igen

I morgon ska jag till doktorn igen, men en annan den här gången. För att följa upp medicinen och magen. Jag började trappa ner och tänkte försöka sluta för en månad sen men kände mig lite sämre så jag tar 1 om dagen igen, 20 mg. Jag mår jättebra! Får se vad rådet blir... förståss bättre om jag kan vara utan pillrena.

Liten uppdatering

Semester - skönt! Vi tar dagen som den kommer just nu jag och flickorna mina.... Sist jag skrev, i maj, hade jag ont i magen just den dagen men sedan dess har jag varit jättebra och inte haft något återfall. Jag tar fortfarande medicinen men håller på att trappa ner. Jag tar nu bara 1/2 tablett om dagen = 10 mg. Det har bara gått 1/2 v men känns bra än så länge. Jag ska prova sluta sen om det fortsätter att kännas bra. Jag känner mig mindre stressad nu. Men det har förståss varit stress och oro på annat vis i och med att jag har separerat (allt har varit jobbigare än vad jag hade väntat mig). Är nog ändå rätt lugn hemma och det är ju bara jag som bestämmer om allt och har kontroll! Jag äter det mesta - rätt onyttigt! Är ju så sköönt att slippa tänka på att man kan få ont i magen när som helst och av vad som helst - och så kan man förståss fundera vad som är hönan och ägget, så att säga... Får man ont i magen av oron/tron att man ska få ont i magen av vissa saker eller får man verkligen det av viss mat. Nåja, just nu släpper jag det där och njuter. Tänker fortsätta med det!

separation

Nu har jag ett bakslag i magen - ligger och det krampar i magen emellanåt och gör ont hela tiden - samma "nivå" sedan ca 3 idag men besvär även innan förståss. Sedan 3 är det så att man helst ligger ner. Besviken då jag varit så bra så länge. Känner att stress och oro är det största boven och ett stort mått av irritation och frustration.

Under våren har jag separerat från min man. Vi, eller jag rättare sagt, bestämde det för ca 2 månader sedan. Jag har flyttat till en lägenhet för 3 v sen och barnen ska bo varannan vecka. Det har varit 2 månader med mycket känslor, prat med varandra och vänner, kämpat med barnen och deras reaktioner. Maken tyckte väl att jag släppte en bomb, det kom som en chock för honom trots att jag sagt att jag tänkt flytta flera gånger innan. Hösten -09 var jag till en familjerådgivare för att få råd då jag slets med tankarna på att antingen stanna i förhållandet för barnens skull och hålla ihop familjen (va´ fan, jag har ju en jättebra och fin man som är en superbra pappa, vad har jag att klaga på?) eller lyssna på mig själv, min kropp, att jag faktiskt inte trivs i vårt förhållande. Då förklarade jag det för honom efteråt och sa att jag funderade på att flytta. Han blev chockad och ville göra allt för att det skulle bli bättre. Men det var snart glömt.
Det är så svårt när det handlar om ett beslut man tar, ett val som växer fram. Det är liksom ingen händelse eller något dramatiskt så. Ingen är taskig och hemsk. Bara liksom sorg, grubblerier, skuldkänslor, gråtutbrott. Det är inte lättare för att man är den som lämnar, säger vänner till mig som har varit med om samma sak. Det är inte alls lätt.
Anledning? Jaha, har ni separerat, varför då? Ja, en massa anledningar, en mängd små saker som hela tiden gör att man inte mår bra. Olika åsikter om det mesta och att man blir tagen för givet. Att man är ett par glöms liksom bort och det känns som att man driver något slags familjeföretag för att få runt en alltför tung vardag i ett allt för tungt och opraktiskt hus.

Nu har det gått en tid och jag har kommit en bit på väg med mig själv. Jag vet att jag har gjort rätt. Jag måste göra det jag tror att jag mår bra av och jag vet att jag inte klarar att vara kvar i en relation där man slits och känner sig irriterad allt för ofta. Det påverkar ju inte minst magen! Att ständigt känna att man inte är bekväm och måste kämpa för att vardagliga saker ska funka.
Jag vet att medicinen har gjort att jag orkat ta steget och jag är glad för det nu. Jag ser tillbaka och vet att jag under, ja fler år, har gått och funderat fram och tillbaka på detta och det är ju inte hur det ska vara? Nu måste det få gå en tid för att alla vardagsrutiner kring barnen ska funka. Sen fattar man att det kommer att komma jobbiga svackor, just in det nya att vara själv och inte ha nån att dela saker med, t.ex. semestern, högtider, födelsedagar. Men jag ser positivt på framtiden.... jag älskar redan min lägenhet och trivs - trots ett "hopplock" av gamla möbler och grejer, måsarna utanför på mornarna och grannarnas unge som skriker kvällar och nätter.  
Om man gör rätt eller fel? Det vet jag inte men det känns rätt nu då det inte kan vara rätt att stanna för någon annans skull.
I morgon hoppas jag på en ny och bättre dag.

Vår och magen

Nu börjar det äntligen kännas som lite vår. Jag startade en blogg som skulle handla om min mage men det känns inte längre lika aktuellt. Jag är sååå mycket bättre nu och det  har gått så pass lång tid med medicinen att det känns förhoppningsfullt att den faktiskt hjälper! Det är ju inte säkert att det har samma effekt för alla förståss men för er där ute som verkligen lider av IBS eller liknande besvär kan det vara värt att prova antidepressiva mediciner - eller LCHF kost.

Träning

Mina träningstips:

- gör det som du trivs med som är roligt! Det ska ju också passa in i ditt liv just nu. Jag tycker att det är jättekul att gå på olika pass men har insett att det just nu blir för mycket att ha någon fast tid i veckan och att det kan bli jobbigt istället att behöva ta sig iväg till gymmet just den tiden. Just nu har jag valt bort det och väljer träning som jag själv kan styra när jag kan göra den.
- inte för stor press att prestera bättre och bättre för varje gång. Det kan bli för stort steg att ens ta sig iväg då om man vet att man behöver pressa sig hårdare och hårdare. Det brukar ju gå av sig själv ändå att prestationen förbättras.
- gör inte samma sak hela tiden, variera gärna med flera former av motion. Utmana kroppen med nya saker.

- var ute! Tänk på vad skönt det är efteråt!