Sommar, semester. Ensam i lägenheten, barnen hos sin pappa, H på golfresa. Känner att min blogg mer borde handla om skilsmässa.....
Idag var exet på dop med sin nya tjejs familj. Min äldsta dotter var hos mig undertiden för hon skulle på ett kalas i stället så jag skjutsade henne dit. Kalaset slutade kl. 18 och jag körde henne hem till exet som inte var hemma. Jag ringde honom och han var på väg hem så jag väntade där med dottern. Vårt gamla hus där jag har bott i drygt 10 år, ett rött gammalt charmigt hus på landet som jag har älskat men också tyckt att mycket varit jobbigt i.... Närmaste grannen är "sommargrannar" - husen ligger jättenära och vi har haft så nära kontakt! Det är en äldre dam och hennes vuxna barn och deras familjer som har varit där av och till på somrarna och vi har förstås lärt känna varandra väldigt bra. Jag gick till dem så länge och under väntan på exet bjöd de på middag. Efter ett tag kom exet hem och strax därpå kom hans nya med min yngsta dotter och hennes egna barn i bilen. De gick in i huset medans jag var kvar hos grannarna men barnen ville sen att jag skulle komma ut på gården och titta när de studsade på studsmattan.
Jag ville förstås åka hem direkt - kände mig ju "ivägen". Jag la in några av dotterns saker i hallen och ropade hejdå in i huset. Fick se "den nya" och exet stå i köket och prata och dona med kvällsmaten. Känns, ja lite konstigt, mitt gamla kök. Jag har ju accepterat att de är tillsammans och tycker det är bra, jag har ju själv en ny och gått vidare. Men just detta - familjemyset, samkvämet i mitt gamla hus!!!
Ända sen början då de blev tillsammans har de helt och hållet involverat barnen (mina barn, inte hennes lika mkt till en början) och kört hela familjegrejen på en gång medan jag och min nya var jätte försiktiga.
Det som också känns och främst då för snart ett år sedan då de blev ett par, är att de umgås så mycket med hans familj, hans syster och hennes familj, en moster m familj och hans mamma m.fl. Mer än vad vi gjorde. Fan, fan, fan. va jobbigt det var då, kändes som de tog emot henne med öppna armar och att hon bara tog min plats, fast gjorde det bättre. Det hade då bara gått 3 - 4 mån efter vår separation. Jag tror att killar, i a f exet mitt, inte tänker... tänker inte på att någon ny ligger i mammas gamla säng och vad tycker barnen om det. Nu är det förstås ok, men då i början?
Så mycket förvirrande tankar det har varit kring allt med skilsmässan, och fortfarande är. Ibland känner jag att det är han som svikit mig, det är jag som är den övergivna som fått avstå så mycket pga. att han inte ansträngde sig, inte lyssnade på mig och inte ville göra några förändringar. Ibland (oftast) känner jag att det är jag som har svikit och är den onda i dramat, för att det var jag som tog steget och ville skiljas trots att han inte ville, att jag inte ville försöka då för det var för sent. Längtade så mycket efter mer i livet och efter kärlek att jag inte längre ville fortsätta med honom. Detta har plågat mig så himla mycket. Fast jag tröstar mig ibland med att jag inte behöver ha dåligt samvete för alla år vi har varit ihop - jag har gjort allt för att få det att funka, har inte varit tyst med vad jag har tyckt förutom på slutet kanske.

Nya tag... ibs magar vill ju ha lchf!

Nu var det ett tag sen jag skrev. Det har gått 10 månader sen jag separerade och flyttade till min lägenhet, snart ett år. Det har vart en jobbig tid men som tur är har jag mått rätt bra i magen. Jag försökte sluta med medicinen (paroxetin) en gång efter jul, då slutade jag tvärt men det gick inte så bra så nu försöker jag trappa ner långsamt i stället - från 20 mg till 10 mg och nu har jag tagit 5 mg i ett par dagar.

Och samtidigt börjat med lchf igen för att "klara magen". Det känns som att medicinen har funkat men är en slags konstgjord andning, fusk??? Egentligen är det rätta att äta det som kroppen vill ha och magen mår bra av och sluta lura sig själv!
Motivationen är dock sådär.... vill inte, vill, vill inte, vill.... Varför är mat så viktigt?
I veckan har jag sökt på nätet, googlat runt om ibs och kost och vad hamnar jag på? Jo, flertal inlägg etc. om att det rätta för ibs magar är lchf - och inte nog med det - strikt sådan! Jag vill ändå gärna tro att det ska gå att ta en smörgås ibland, att kunna vara lite mer lagom och inte behöva vara så hård mot sig själv. I helgen tog jag en bit kladdkaka när jag var bortbjuden - magen var spänd dagen efter (men jag hade ätit mycket råa grönsaker som inte heller är så bra för mig förståss!). Idag kände jag mig jättebra i magen och på eftermiddagen tog jag en macka till kaffet med rätt mycket bregott och ost. Kände mig direkt däst och "för full i magen" och bara blääää efteråt. Suck... jag får väl resignera till detta då ett tag. Och njuuuta av ost, grädde, äggröra och all god mat som finns!!! Målet är att få energi att orka träna också trots lite carbs. Nyss har jag ätit en liten kopp med vispad grädde och blandade bär till kvällsmål. Stackars mig va´? Ha, ha!

Glädjeämnen i livet? Jag har träffat en underbar fin man som är trygg och som jag mår så bra tillsammans med! Mina underbara barn och mitt hem (nåja, en lägenhet nu då men ändå min) drömmar om framtiden och mitt jobb!