Sommar, semester. Ensam i lägenheten, barnen hos sin pappa, H på golfresa. Känner att min blogg mer borde handla om skilsmässa.....
Idag var exet på dop med sin nya tjejs familj. Min äldsta dotter var hos mig undertiden för hon skulle på ett kalas i stället så jag skjutsade henne dit. Kalaset slutade kl. 18 och jag körde henne hem till exet som inte var hemma. Jag ringde honom och han var på väg hem så jag väntade där med dottern. Vårt gamla hus där jag har bott i drygt 10 år, ett rött gammalt charmigt hus på landet som jag har älskat men också tyckt att mycket varit jobbigt i.... Närmaste grannen är "sommargrannar" - husen ligger jättenära och vi har haft så nära kontakt! Det är en äldre dam och hennes vuxna barn och deras familjer som har varit där av och till på somrarna och vi har förstås lärt känna varandra väldigt bra. Jag gick till dem så länge och under väntan på exet bjöd de på middag. Efter ett tag kom exet hem och strax därpå kom hans nya med min yngsta dotter och hennes egna barn i bilen. De gick in i huset medans jag var kvar hos grannarna men barnen ville sen att jag skulle komma ut på gården och titta när de studsade på studsmattan.
Jag ville förstås åka hem direkt - kände mig ju "ivägen". Jag la in några av dotterns saker i hallen och ropade hejdå in i huset. Fick se "den nya" och exet stå i köket och prata och dona med kvällsmaten. Känns, ja lite konstigt, mitt gamla kök. Jag har ju accepterat att de är tillsammans och tycker det är bra, jag har ju själv en ny och gått vidare. Men just detta - familjemyset, samkvämet i mitt gamla hus!!!
Ända sen början då de blev tillsammans har de helt och hållet involverat barnen (mina barn, inte hennes lika mkt till en början) och kört hela familjegrejen på en gång medan jag och min nya var jätte försiktiga.
Det som också känns och främst då för snart ett år sedan då de blev ett par, är att de umgås så mycket med hans familj, hans syster och hennes familj, en moster m familj och hans mamma m.fl. Mer än vad vi gjorde. Fan, fan, fan. va jobbigt det var då, kändes som de tog emot henne med öppna armar och att hon bara tog min plats, fast gjorde det bättre. Det hade då bara gått 3 - 4 mån efter vår separation. Jag tror att killar, i a f exet mitt, inte tänker... tänker inte på att någon ny ligger i mammas gamla säng och vad tycker barnen om det. Nu är det förstås ok, men då i början?
Så mycket förvirrande tankar det har varit kring allt med skilsmässan, och fortfarande är. Ibland känner jag att det är han som svikit mig, det är jag som är den övergivna som fått avstå så mycket pga. att han inte ansträngde sig, inte lyssnade på mig och inte ville göra några förändringar. Ibland (oftast) känner jag att det är jag som har svikit och är den onda i dramat, för att det var jag som tog steget och ville skiljas trots att han inte ville, att jag inte ville försöka då för det var för sent. Längtade så mycket efter mer i livet och efter kärlek att jag inte längre ville fortsätta med honom. Detta har plågat mig så himla mycket. Fast jag tröstar mig ibland med att jag inte behöver ha dåligt samvete för alla år vi har varit ihop - jag har gjort allt för att få det att funka, har inte varit tyst med vad jag har tyckt förutom på slutet kanske.