Nu har jag ett bakslag i magen - ligger och det krampar i magen emellanåt och gör ont hela tiden - samma "nivå" sedan ca 3 idag men besvär även innan förståss. Sedan 3 är det så att man helst ligger ner. Besviken då jag varit så bra så länge. Känner att stress och oro är det största boven och ett stort mått av irritation och frustration.
Under våren har jag separerat från min man. Vi, eller jag rättare sagt, bestämde det för ca 2 månader sedan. Jag har flyttat till en lägenhet för 3 v sen och barnen ska bo varannan vecka. Det har varit 2 månader med mycket känslor, prat med varandra och vänner, kämpat med barnen och deras reaktioner. Maken tyckte väl att jag släppte en bomb, det kom som en chock för honom trots att jag sagt att jag tänkt flytta flera gånger innan. Hösten -09 var jag till en familjerådgivare för att få råd då jag slets med tankarna på att antingen stanna i förhållandet för barnens skull och hålla ihop familjen (va´ fan, jag har ju en jättebra och fin man som är en superbra pappa, vad har jag att klaga på?) eller lyssna på mig själv, min kropp, att jag faktiskt inte trivs i vårt förhållande. Då förklarade jag det för honom efteråt och sa att jag funderade på att flytta. Han blev chockad och ville göra allt för att det skulle bli bättre. Men det var snart glömt.
Det är så svårt när det handlar om ett beslut man tar, ett val som växer fram. Det är liksom ingen händelse eller något dramatiskt så. Ingen är taskig och hemsk. Bara liksom sorg, grubblerier, skuldkänslor, gråtutbrott. Det är inte lättare för att man är den som lämnar, säger vänner till mig som har varit med om samma sak. Det är inte alls lätt.
Anledning? Jaha, har ni separerat, varför då? Ja, en massa anledningar, en mängd små saker som hela tiden gör att man inte mår bra. Olika åsikter om det mesta och att man blir tagen för givet. Att man är ett par glöms liksom bort och det känns som att man driver något slags familjeföretag för att få runt en alltför tung vardag i ett allt för tungt och opraktiskt hus.
Nu har det gått en tid och jag har kommit en bit på väg med mig själv. Jag vet att jag har gjort rätt. Jag måste göra det jag tror att jag mår bra av och jag vet att jag inte klarar att vara kvar i en relation där man slits och känner sig irriterad allt för ofta. Det påverkar ju inte minst magen! Att ständigt känna att man inte är bekväm och måste kämpa för att vardagliga saker ska funka.
Jag vet att medicinen har gjort att jag orkat ta steget och jag är glad för det nu. Jag ser tillbaka och vet att jag under, ja fler år, har gått och funderat fram och tillbaka på detta och det är ju inte hur det ska vara? Nu måste det få gå en tid för att alla vardagsrutiner kring barnen ska funka. Sen fattar man att det kommer att komma jobbiga svackor, just in det nya att vara själv och inte ha nån att dela saker med, t.ex. semestern, högtider, födelsedagar. Men jag ser positivt på framtiden.... jag älskar redan min lägenhet och trivs - trots ett "hopplock" av gamla möbler och grejer, måsarna utanför på mornarna och grannarnas unge som skriker kvällar och nätter.
Om man gör rätt eller fel? Det vet jag inte men det känns rätt nu då det inte kan vara rätt att stanna för någon annans skull.
I morgon hoppas jag på en ny och bättre dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar